Översättning: Eiko och Yukiko Duke
Förlag: Norstedts
Handling: Allt börjar med att Toru Okads katt försvinner. Kort därefter kontaktas han av en kvinna, Malta Kano, som vill hjälpa honom att hitta den. När han sedan börjar få en rad anonyma sexsamtal börjar han misstänka att det är något skumt på gång. Och inte långt senare försvinner också hans fru Kumiko.
I sin sökan efter Kumiko lär han känna en rad märkliga personer - bland annat Malta Kanos syter Kreta, en gammal löjtnant från andra världskriget och en gladlynt men något morbid grannflicka.
Inte långt senare har Torus vanliga och ordnade liv bytts ut mot ett av total förvirring. För att försöka få tillbaka någon typ av kontroll över det hela, börjar han tillbringa allt med tid i en torrlagd brunn vid ett ödehus i området där han bor. Men det dröjer inte länge innan han inser att ingenting någonsin kommer att gå tillbaka till vad det en gång brukade vara...
Tid: Runt en tre veckor, eftersom jag blev tvungen att ta en paus i läsningen när jag började med boken i höstas.
Kommentarer: Det här en en mycket lång bok (741 sidor) som utspelar sig i gränslandet mellan dröm och verklighet, vilket gör att det kan bli lite krångligt att hänga med om man inte är uppmärksam på vad det är man läser. Det händer otroligt mycket i den och på något sätt har alla saker som händer något att göra med varandra - vare sig det händer sig under andra världskriget eller under åttiotalet då boken utspelar sig.
Det är väldigt intressant att läsa om hur Toru Okada upplever son tillvaro, utan att riktigt veta vad som är verkligt eller inte. Detta gör att läsaren inte heller kan vara riktigt säker på vad som egetligen är det "verkliga" i boken. Boken har beskrivits lite som en mörk Alice i underlandet och en deckare i ett, och jag är beredd att helt hålla med om det.
Det är en mycket bra bok som man verkligen fastnar i och knappt kan sluta läsa när man väl har kommit igång. Men tyvärr måste jag säga att den kanske inte var riktigt så bra som jag trodde den skulle vara. Personligen tycker jag att Norwegian Wood av samma författare faktiskt är bättre, men det kan ju förstås bero på att det var den första boken jag läste av Murakami och blev helt förälskad i.
Dock måste jag komma med en varning gällande de här böckerna. Efter att jag läst Norwegian Wood började jag direkt på Fågeln som Vrider Upp Världen och det visade sig inte vara en bra idé. Böckerna är väldigt komlexa och är skrivna på ett mycket speciellt sätt som gör att man inte kan läsa två direkt efter varandra. I alla fall så gick det inte för mig. Resultatet blev att jag bara klarade av att läsa halva Fågeln som... innan jag ledsnade totalt - inte för att det var en dålig bok utan för att det blev för mycket. Jag fick helt enkelt en överdos av Murakami. Så mitt råd är att läsa minst en annan bok emellan för säkerhets skull. Men de måste helt klart läsas!
Just nu läser jag: Harry Potter och De Vises Sten (för fjärde(!) gången eftersom jag måste läsa den till litteraturvetenskapen på lördag - vet dock inte om jag ska skriva en recension på den. Vad tycker ni?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar