Lite skrivning

Idag fick jag reda på att kille nr.2 inte lyckades fixa min dator i alla fall. Men han sade i alla fall att hårddisken ska sparas ifall den skulle kunna gå att fixa senare. Pappa kanske ska kolla med en av sina kompisar om han känner någon som kan kolla på den - eller så kanske vi lämnar in den till någon som jobbar med att fixa datorer. Vi får val se hur det blir med det, men jag hoppas verkligen att det kommer fungera nästa gång vi provar. Det börjar bli lite smått frustrerande med samma resultat varenda gång.


Några goda nyheter är i alla fall att jag tog en titt på alla mina mail-konton och lyckades hitta några filer från den gamla datorn där. De var ju förståss bara halvskrivna jämfört med de i datorn, men det är ju bättre än ingenting. Så idag har jag suttit och fört över dem till min nya dator. Ni anar inte hur glad jag blev när jag hittade dem - jag log så mycket att jag trodde mitt ansikte skulle spricka...


Sen råkade jag fastna med en av filerna som innehåller en historia som jag håller på med, och det hela slutade med att jag skriv en hel del på den. Jag funderar faktiskt på om jag ska lägga upp ett litet smakprov av texten här. Men jag vet inte riktigt. Om det finns någon som vill läsa den kanske jag gör det. Det är bara att säga till så lägger jag upp det i nästa inlägg. Det gör jag kanske ändå, men det är alltid kul om någon säger att de vill läsa den...


Äh, vad tusan! Jag lägger upp det på en gång - kan inte låta bli! Så här har vi en liten del av det jag skrev idag:

Vi springer längs de smala gatorna och byter riktning så ofta det är möjligt för att försöka skaka av oss dem. Men det hjälper inte – hela tiden verkar de komma närmare och närmare. Jag följer efter Sanj och försöker hålla så jämna steg med honom som möjligt trots att han är både snabbare och starkare.

  Plötsligt snavar jag på något och slår i marken. Jag skrapar upp händerna och underarmarna och gnäller till av smärta.

  ”Ritz!” Sanj griper tag i mig och tvingar upp mig på fötterna igen. ”Kom igen – vi måste härifrån!”

  Han tar mig i handen och så är vi på väg igen. Jag är rädd och känner tårarna tränga fram och göra allt suddigt. Jag snyftar till, men Sanj saktar inte ner det minsta, utan fortsätter dra mig med.

  ”Det kommer bli bra”, säger han uppmuntrande och kastar en blick ner på mig. ”Försök bara att bita ihop!”

  Jag nickar och griper hårdare om hans hand. Så länge han är här kommer ingenting att kunna hända...

Oh, så spännande...! Eller nåt. Så vad tycks? Något ni skulle vilja läsa? Respons uppskattas vare sig den är positiv eller negativ. Gillas det kanske jag lägger upp mer en annan gång. Och kanske blir det hela från början då... Hur låter det tycker ni?